Vingar.

Det finns nog en tid för allt. Vad den här oktober är tid för kan jag stundvis undra. Men åtminstone kan jag konstatera att den inte är min tid för foto och bloggande. En en mitt-i-oktober-bild och lånade rader i form av Kent Anderssons dikt Vingen kommer dock här.

/ Kristina

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en börda för oss
som vi måste smyga med

Vi hade nog alla kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar
och alla dom praktiska, taktiska
nitiska, kritiska
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång
tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!

Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös
du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
”Där är en som sluppit lös!”
/ Kent Andersson

Innan dimman lättar.

Inte blev det så mycket av med känslan av sommarvärme i förra veckan. Istället kommer den svala rena höstluften stillsamt krypande och trädens kronor börjar skifta färg.

Trots att jag nästan alltid längtar sommarvärme känns hösten i år ovanligt välkommen. Och kanske, kanske blir det till och med av att jag faktiskt fotograferar skog i höstskrud? (Något jag aldrig lyckats göra med någon större reda förut.)

/ Kristina

Stunder vid havet.

Njutandes av att den där indiansommaren jag längtat efter till sist kunde anas tillbringade jag idag en ljuvlig eftermiddag i solskenet och blåsten vid havet. Fotograferandet blev det inte så där mycket bevänt med (men till min förvåning lite ny färg i den bleknande solbrännan). Istället får det bli en kvällsbild med fullmånen som för tillfället stör och stökar med min nattsömn.



En stund av magi i det stilla mörkret. Och tittar man riktigt, riktigt noga så föll där minsann också en stjärna för mig...

(åtminstone är det vad jag vill tro).

/ Kristina

På tal om val II.

Lånar en låt från den förträfflige William Elliot Whitmore som en ilsket sorgsen valnattskommentar.

/ Kristina

In my secret life.

Lyssnar på Cohen, kurar lite mot höstblåsten utanför och kikar igenom några av sommarens trädgårdsbilder. Ägnade en stund åt montbretian som lever en ganska undanskymd tillvaro i den alltför vildvuxna rabatten vid långa planket.



Egentligen är den rödorange och dess gracila blomklasar är som vackrast när kvällssolens strålar finner dem bland de mer högväxta växter den samsas med. Då lyser de som eld bland allt det gröna. Ikväll fick det dock bli en mer hösthumörsanpassad version.
/ Kristina

På tal om val.

Klokt, väl skrivet och alltför sant: http://www.newsmill.se/node/27981

/ Kristina

Måndagmorgon.

En låt jag älskat ända sedan jag som liten punktjej hörde den för första gången på en något tvivelaktig efterfest. Dessutom passande måndagsmorgonsmusik mitt bland långa arbetspass. Och förstås en hälsning från ett rött hjärta så här inför det stundande valet.
/ Kristina

[back on] Boogie street.

Körde hem inatt genom ett duggregnigt vackert Malmö och önskade att kameran varit med. Och kanske också att jag inte hade fjorton timmars arbete i skallen utan istället massor av ork att tassa kring och plåta tills morgonen kom åter.



Städer om natten är speciellt. Stillheten, ljusen och kontrasten till dagens ständiga rörelse och myllrande tillvaro fascinerar och lockar. Lånar en cohenfavorit och några av mina halvgamla nattbilder (från Lund) till morgontidiga tankar.
/ Kristina

Lillebror.

Var i Blekinget igår och passade på att ta några bilder på Lillebror. Absolut en av de coolaste kattungar jag mött. En riktig sömntuta (förutom när han går på fullfart), fullkomligt orädd och helt övertygad om att alla människor är goda. Skön inställning och gott att möta. Och så doftar han så där gott som bara kattungar gör.



Han har charmat mig så till den grad att jag allvarligt funderar på hur jag ska få mamma att inse att han skulle bo mycket bättre hos mig. Är dock osäker på vad Signe&Sixten skulle tycka om sådant tilltag.
/ Kristina

Pyret.

Eller egentligen Pyret den andra eftersom kära mor har den aningen knepiga vanan att återanvända kattnamn i familjen. Alltså, åter en av mammas och extrapappas katter. Snällsöta, vänligaste Pyret är född i samma familj som min Signe och jämngammal med henne.

Bilden är från i höstas när hon var ungefär fyra månader och lilltös i kattfamiljen. Sedan dess har hon förstås blivit en nästan vuxen dam och dessutom fått en yngre kompis vid namn Lillebror. Vuxenbild på stiliga pyretdamen och porträtt av Lillebror kommer här framöver. Och förhoppningsvis lyckas också Måns, familjens stoora, vresiga jägare och fighter, fastna på bild så småningom.
/ Kristina

Gamlan.

Länge har jag lovat mamma lite bilder av deras katter. Först ut får bli Snuttan, gammelkattan som även kallas Gamlan. En synnerligen charmig men ganska tjurig tant. Vad jag minns kom hon till mamma och min extrapappa som en tilltufsad, rädd liten hittekatt.

Husse är hennes stora favorit, hos honom sover hon om nätterna och han får gärna klappa henne. Men mot andra människor hyser hon nog fortfarande en del misstro, eller åtminstone ett rätt stort ointresse. Så uttrycket i porträttet känns för mig mycket som hon.
/ Kristina

Fnattenkatten.

Vi fick nitton år, sex månader och tjugosex dagar tillsammans, min stora kattkärlek Fnatten och jag. Just idag är det precis ett och ett halvt år sedan han sjuk och trött fick somna stillsamt i min famn. Denne vänlige, hyfsat egotrippade och socialt genialiske kattherre som så gott som alltid fanns vid min sida fattas mig oerhört.

Och det har fått bli en vana att "göra" ett porträtt av honom när saknaden blir för tung. Förstås älskar jag mina andra katter också. Både de som liksom Fnatten numera är borta och allra finaste Signe och Sixten som finns hos oss idag äger stor plats i mitt hjärta.

Men Fnatten var.. alldeles speciell...

Och jag tror inte det låter sig förklaras mycket mer än så.

/ Kristina

Miss Mavis.

En väldig massa manliga musiker har det varit här sista tiden. Dags för en dam med pondus både musikaliskt och erfarenhetsmässigt. Den fantastiska Mavis Staples. Bilden är från KB för ett par somrar sedan, en minnesvärd kväll med många tillfällen till gåshud.

Staples med band kommer inte till sin rätt i klippet här men det är förvånansvärt svårt att hitta något med kvalitet på nätet. Kanske för att 70-åriga damer inte gör så mycket musikvideos. En aning om hennes storhet och Rick Holmstroms sköna gitarrspel får man ändå.

/ Kristina

David Eugene Edwards.

En bild till från samma konsert. Woven Hands karismatiske frontfigur David Eugene Edwards, en helt genialisk musiker och låtskrivare som alltid är lika fascinerande att se live. Dock ofta svårplåtad eftersom han gärna sitter ner på scenen.

Låten är med David Eugene Edwards förra band 16 Horsepower och den är ju inte DEEs egen. Men en favorit som passar gott till bilden. (Och kul att se Pascal Humbert på ståbas.)

/ Kristina

Lilium.

Mest för att det är en av mina absoluta favoritlåtar så här när hösten tränger sig på. Och för att jag rotat bland gamla konsertbilder.

Lilium är Woven Hand basisten Pascal Humberts soloprojekt, och Lover ligger på andra plattan Short stories där även WHs trummis Jean-Yvez Tola och en rad gästartister deltar. Lilium har jag tyvärr aldrig sett live. Däremot Woven Hand ett flertal gånger och bilden på Humbert är från Mejeriet förra våren.

/ Kristina

Deep holy water.

Nåja, något holy water var det kanske inte.. men dock ett mäktigt skånskt åskregn som med dunder och brak avslutade gårdagens konsert med Jason and the Scorchers på St Gertrud i Malmö. Dålig tajming för oss som gick miste om vad som borde blivit ett flertal extranummer, men onekligen en minnesvärd avslutning på kvällen.



Jag får erkänna att jag knappast lyssnat på Jason and the Scorchers sedan tonårstiden, men det blev en attans bra konsert. Massor av energi och spelglädje, och deras country-punk-rock gör sig bra live. Några hyggliga bilder fick jag också, här en på Jason (Ringenberg) himself. Fler kommer så småningom här eller på hemsidan.

/ Kristina

Det är något bortom.

Brukar jag med Dan Anderssons strofer i åtanke kalla den här bilden.

Den är från samma plats som bloggens allra första bild och det känns liksom passande att den får bli en liten milstolpe så här femtio inlägg och åtta månader senare. Precis som den förra vägbilden är den här ifrån ett annat år. Ett år då jag fotograferade mycket vägar.

/ Kristina

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:

kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

/ Dan Andersson

Höstanemonen.

I år känns det nästan som att sommaren kommer att stanna för gott, så där som det var när man var barn och sommarloven alltid var soliga och varma. Så det är med ett litet sting av vemod som jag låter höstanemonen bli juli månads sista inlägg och en påminnelse om att hösten kanske ändå kommer.

De har blommat ett tag nu och jag har alltid undrat lite över deras namn. Visst fortsätter de ju att blomma ett stycke in på hösten men "riktiga" höstblommor är de väl inte? Åtminstone inte här i Skåne. Kanske har de fått sitt namn för att de flesta andra anemoner blommar under våren?
/ Kristina

Ps. Fortfarande består mitt liv mestadels av arbete och tiden räcker dåligt till för nya bilder så även denna har något år på nacken. Bland annat har jag gjort gummitryck av den, den nyfikne kan se det här (eller hos kära syster Å som har det på sin vägg).

Vinbärstider.

Våra vresiga gamla vinbärsbuskar börjar snart bli dags att skörda. Riktigt så här fina bär har jag inte sett ännu, kanske har det varit lite väl varmt och torrt för dem i sommar. Men litegrann att lägga i frysen och njuta av till vintern blir det nog ändå.
/ Kristina

Lökblomster.

Mer trädgård, fast lite nyttigare blomster den här gången. Gräslök och piplök i den väldoftande nyttorabatten nedanför altanen där de trängs med citronmeliss, oregano, vinruta, salvia och dragon.
/ Kristina

Ps. Det var ju lite kul att rota bland mina gamla bilder.. de här är liksom stjärnflockan analoga och från sommaren 2007.

Stjärnflockan.

Turen bland trädgårdsblommorna fortsätter med en annan favorit. Stjärnflockan som samsas med daggkåpa, akleja och höstanemon i rabatten vid södergaveln är sannerligen inget överdådigt blomster. Men alldeles förtjusande sin enkelhet och tacksam att fotografera.
/ Kristina



Ps. Det är mycket arbete och lite skralt med tid för fotograferande just nu.. så jag lånar in en av mina gamla (analoga) flockabilder.

Pionen.

En eftermiddagsbild på bondpionen som nog på egen hand bosatt sig trädgården. Den fanns där inte de första somrarna här vad jag kan minnas, så jag gissar att den självsått sig. Dessutom på perfekt plats i rabatten mitt i trädgården där dess lite rufsiga kärleksröda uppenbarelse alltid fångar ögat och värmer hjärtat.
/ Kristina

Nyponrosen.

Minsann är det blomstertid som råder här på bloggen just nu. Jag har återupptäckt glädjen i att porträttera växter så det riskerar nog att bli lite blommigt nu när trädgården visar sin bästa sida. Nyponrosen är dock från ifjol. Liksom honungsrosen (som den delar rabatt med) är den en livskraftig vildvuxen trädgårdsinvånare som blommar länge och mycket. Nya knoppar kommer ständigt och man kan hitta rosor på den långt ut på hösten.

En riktig glädjespridare och ganska ofta fotograferad, men jag tycker sällan det blir bra. Kanske är nyponrosor inte så fotogeniska? Eller kanske är det bara jag som tycker det liksom blir för rosa och gulligt.. Men till sist, en kväll förra sommaren blev det ganska rätt.
/ Kristina

Ps. Bilden har synts här förut, i min svartvita favoritversion.

Honungsrosen.

I förmiddags upptäckte jag de första små honungsrosorna på stora rosenbusken vid husknuten nedanför altanen. Jag tror de brukar slå ut i smyg om natten (eller i tidiga morgontimmen innan jag vaknat). Med sin generösa blomning och vildsinta växtsätt som trotsar alla höststormar är den en av mina absoluta trädgårdsfavoriter.

Rosorna i sig är egentligen ganska oansenliga och deras gula färg bleknar efterhand till cremevitt. Men de doftar alldeles förtrollande! Och jag är ju svag för anspråkslösa blomster.
/ Kristina

Mormorsros och tantparfym.

Gräset är ju ofta grönare på andra sidan och emellanåt kommer kameran oftare fram när jag är i någon annans trädgård än vad den gör hemma i min egen. Här en ros från dagens skönt sommarlata besök hos finaste vännen P och rara lilla W.

För att (hyfsat) citera P: en gammeldags mormorsros som doftar rosor på det där sättet som annars bara tantparfym gör. Förvisso doftade min egen mormor alltid liljekonvalj men det är ändock en träffande beskrivning.
/ Kristina

Tusenskönt II.

En vacker dag, eller kanske snarare en icke så vacker dag när vädret tillåter många timmar vid datorn, ska jag gå igenom och göra något samlat av mina tusenskönebilder. Kanske en liten bok eller rentav en tusensköneutställning. Här är en dagsfärsk vindrufsig solnjutare från syster Ås gräsmatta.

/ Kristina

Mera Sixten.

Vår härliga kattnykomling gör stora framsteg. Han har funnit sig så väl till rätta att jag har lite svårt att fatta att det bara är tre veckor sedan han flyttade hit. Utelivet börjar han bli riktigt bra på och det är en fröjd att se honom tuffa omkring och utforska trädgården.



I eftermiddags fångade han sin första mus och en stoltare kattkille var det länge sedan jag såg! Ögonblicket förevigades dock inte (ärligt talat är jag inte alls sugen på att plåta söta döende möss). Men det får ju ändå firas med en sixtenbild, en knasig sådan på temat "när det inte blir som man tänkt sig.. men rätt kul ändå".
/ Kristina

Summertime.

En av mina gamla bilder men i ny version. Jag brukar kalla den för Summertime och ibland låna strofen "and the living is easy" till den. Men i år verkar sommaren vara till låns endast för korta stunder.

En dag som denna då åskregnet öser ner därute känns Leonard Cohens och Sharon Robinsons Summertime mycket mer passande. Och Robinsons röst är som alltid balsam för själen.
/ Kristina

Summertime when will you come
I want to put my light things on
I want to put my winter life away
Summertime I need a sunny day
/ L Cohen & S Robinson

Sixten på trädgårdstur.

I helgen som gick fick herr Sixten lite försiktigt prova på utelivets fröjder i det ljuvliga sommarvädret. Han skötte sig fint förstås och tyckte nog att det var otroligt spännande, om än lite läskigt stundvis. Det är en stor värld därute för en liten kise.

Vaksamhet är en dygd, spaning var ordet för dagen..

Liggande mysspaning med svansknorr.

Smygsixten på Signespaning.

Första busfajten, Signe anfaller och Sixten ser.. ganska galen ut.

Sötsixten visar sin raraste sida.

Kanske bäst att kolla så att allt finns kvar därinne?

Ibland blir allt precis som man önskar sig. Sixtens första vecka här har gått finfint, han är en alldeles ljuvlig och synnerligen social kattpersonlighet som redan stulit mitt hjärta. Signekatten verkar också uppskatta hans sällskap. De börjar så sakteliga lära känna varandra och gör redan saker tillsammans.. typ tigger tonfisk och jagar småkryp i huset om nätterna.
/ Kristina

Tusenskönt.

Min kärlek till tusenskönor har följt mig sedan barndomens evigt soliga somrar. Fortfarande svider det lite i hjärtat när gräsklipparen måste fram, men de verkar alltid klara sig. Så förtjusande i sin anspråkslöshet och fulla av uttryck och personlighet. Någon annan dag kommer det bilder på busiga, sorgsna och kaxiga tusenskönor. Men idag nöjer jag mig med denna lite stiliga som stilla sträcker kronbladen mot kvällssolens sista strålar och stänger sig till nattvila.

/ Kristina

Sixtens första timmar.

I sitt nya hem vill säga. Annars är han en charmerande ungherre på runt 10 månader som flyttade till oss igår från ett av Kattjourens jourhem. Där har Sixten varit "barnskötarkatt" och tillsammans med superfina jourhemsmatte Marina hjälpt två skygga småkisar förstå att det här med att bo hos människor är rätt mysigt och inte det minsta farligt.

Det var mycket kikande runt hörn och dörrposter - även en trygg och glad liten katt tar det lite försiktigt när allt är stort och nytt..

Bråttomsixten - mycket att sniffa och kika på överallt..

Kort paus efter fullgjort uppdrag - en våldsam och kvalfull död åt den retfulla gula flanellmusen!

Jättebra med en vedlår att gömma sig under när det blir lite läskigt med alla nya intryck.

Hussebus är också schysst.

Och till sist Signe som.. ja vad sjutton var det här? Hon har väl aldrig lagt sig på dammsugaren någonsin tidigare. Kanske är lite trött på all husesyn.. eller vill visa Sixten hur otrooligt cool hon är.. eller kanske en pedagogisk demonstration av att dammsugaren inte är farlig?

Signe verkar ta sin nya kompanjon med jämnmod, de muttrar lite åt varandra emellanåt men har redan hälsat ordentligt nos mot nos. :o) Inget fräs eller slagsmål, inte ens en burrig svans har vi sett. Det gör mig så glad och bådar gott för framtiden! Hoppas Signe kommer att gilla Sixten lika mycket som vi tvåbenta gör. Tjusigare sixtenbilder och uppdatering om kattlivet kommer förstås framöver.

/ Kristina

Den stora boken.

Träd är fascinerande varelser att betrakta och att fotografera. Den stora boken vid husgaveln hemmavid har nu slagit ut i all sin prakt. Kraftfull, vildvuxen men samtidigt så skir och gracil.
/ Kristina

Mera Snyggnos.

Det här med att samarbeta med fotografen begriper katter sig inte riktigt på. Signe är inget undantag, hon traskar gärna iväg och/eller ruskar på sig just när det är dags att trycka av. Eller så kör hon in nosen i mitt macroobjektiv (som har en autofokus som är ungefär lika snabb som en snigel). Men ibland blir de där bilderna rätt sköna ändå, kanske just för att de är så typiska.
/ Kristina

Bara för att.

Det är en knasig video som gör mig lite glad. Och förstås för att Caj Karlsson ofta gör bra grejer med hjärtat på rätt ställe. Särskilt gillar jag de gamla låtarna, som den här som också råkar vara titelspåret på Gud straffar somliga med en gång.



Och så en bild som också är lite gammal. KB 2007, med bara Caj och Johan Glössner på scen. Alldeles magiskt var det.
/ Kristina

Signe Snyggnos.

Det har varit mycket kattsörjande både här och i verkligheten sista tiden. Minsann får det vara dags för ett par bilder på Signekatten, den vackra finurliga lilltjejen som finns kvar och förgyller vår tillvaro. Hennes liv är nog lite otryggt och småtrist utan busbrorsan Morris men hon börjar bli sig själv igen. Förstås gör vi vårt bästa för att uppmärksamma henne, och såsmåningom ska hon få en ny kompis. Här myser hon i solen en kväll i slutet av april och spanar på staren som håller kvällskonsert på vår tvantenn.
/ Kristina

Smulan.

Det är ganska tråkiga veckor nu. Gammelkatten Smulan lämnade oss igårkväll och skuttar numer på de gröna ängarna i katternas himmel.

Mer än halva mitt liv delade hon, min lilla vackert sköldpaddsfärgade hittekatt från Holma i Malmö. Med den mjukaste lilla nougatfärgade truliga hakan och bestämda åsikter om hur saker och ting skulle vara ända in i det sista. De senaste veckorna har hon gett oss goda skratt när hon tjurigt morrat åt den nya kökskranen för att den inte droppar ett dugg. Ibland lite butter i uppsynen, som på bilden här, men också en livsnjutande goskatt med husse som sin stora idol.



Hon fattas oss mycket. Men är man 20 år gammal är det förståeligt att kroppen till sist inte vill mera. Jag försöker glädjas åt alla fina stunder och åt att vi fick möjligheten att ge henne ett gott liv.
/ Kristina

Mer vårsång.

Även om det känns som om våren kommer sent och lite långsamt i år så ekar lövgrodornas högljudda sång nu över nejden om kvällarna. Som whiskeyhesa cikador ungefär. Fantastiskt att så små varelser har sådana röstresurser! De letar sig inte så ofta in i trädgården, åtminstone inte så att jag ser dem, men den här sötnosen poserade villigt och länge för mig en kväll förra sommaren.

/ Kristina

Vårsång.

Den stora bokens första skira blad börjar slå ut, björkarna nere i dungen är nästan gröna och igårkväll hörde jag lövgrodornas serenad för första gången i år. Våren är tillbaka på riktigt trots frostnatten i förra veckan. Tillbaka är också staren som brukar tillbringa sina kvällar med icke alltför skönljudande vårsång på vår tvantenn. Ett kärt återseende, och jag inbillar mig att det är samma herre som återkommer varje år.
/ Kristina

När hjärtat fryser.

Hjälper det inte med solsken. Mitt frös till is i den sena aprilkvällen när jag förgäves försökte locka in vår älskade Morriskatt. Det som aldrig skulle få hända var oåterkalleligt och vår vackra, glada, coola, busgosiga kattkille var redan långt hemifrån.

Bara elva månader gammal och med så mycket härligt kattliv kvar att leva tillsammans med syrran Signe och oss. Så oändligt sorgligt, fel och orättvist. Det finns de som inte tycker det är så mycket att sörja när ens husdjursvänner dör. Sådan fungerar inte jag.

/ Kristina

Bilden är från i höstas, det är Morris som kikar på mig och kameran.

Lånade rader gånger två.

Som musikälskare med åtminstone i eget tycke ganska bred smak kommer man ju inte undan Dylan. Mitt förhållande till honom är väl lite kluvet, har ofta stor förtjusning i hans texter men hyser inte riktigt samma känslor för hans sångarinsatser. Så det blir inte mycket Dylan nuförtiden. Men det är fint att hitta en fullkomligt superb dylancover av Mark Lanegan.

/ Kristina

There are no mistakes in life som people say
It is true sometimes you can see it that way
But people don't live or die, people just float
She went with the man in the long black coat
/ Bob Dylan

Årets första fjäril.

Såg jag i söndags när jag satt med min kaffekopp i solskenet. Det är gott med våren och egentligen har jag en hög med saker jag borde ta itu med. Men istället vandrar tankarna och jag gör väl nytta men inte riktigt den jag borde.

Funderar på ett fotoprojekt som legat och grott ett bra tag, något jag behöver göra mest för min egen skull. Det börjar bli dags att göra nytt och på sätt och vis känns utställningen som ett slags avslut. Eller kanske snarare en omstart, precis som våren därute.

Fjärilen här är en helt annan än söndagens, och textraderna till den är lånade av The Handsome Family.

/ Kristina

Listen to me, Butterfly,

there's only so much wine

you can drink in one life

but it will never be enough

to save you from the bottom of your glass.

/ Rennie Sparks

The List.

Nog för att jag gjorde flera listor inför utställningen, men det är inte de som avses i inläggsrubriken. Utan den cd med Rosanne Cash som spelades flitigt på kafét under påsken. Utställningens soundtrack kan man säga. För mig var hennes skönt vemodiga ton en sympatisk ny bekantskap som funkade helt förträffligt i miljön och med bilderna. Här ett smakprov där RC också berättar om bakgrunden till The List.

/ Kristina

Påskutställning.

Så var det då äntligen utställningsdags. Efter ett bitvis hektiskt förberedelsearbete och med ovärderlig hjälp från nära och kära var allt på plats bara minuterna innan långfredagens vernissage. Hängningen hade jag funderat en del på och ritat upp i förväg och till min glädje fungerade planen utmärkt. Det var en skön känsla att fylla Storgatan Kafé & Rums vackra ljusa rum med mina bilder!

Påskhelgen blev härligt intensiv, fylld av inspirerande samtal och positiv respons från såväl okända som kända besökare. Jag har tyvärr varit dålig på att fotografera när kafét varit fyllt av besökare (vilket ofta var fallet) men här kommer några bilder av hur det såg ut under utställningsdagarna.

Så här dagen efter när bilderna är nedtagna eller levererade till sina nya ägare känns det lite tomt och vemodigt. Det kommer nog att ta lite tid att att smälta alla intryck, men förstås är jag jättenöjd och det har varit oerhört roligt att få visa upp mina bilder.

/ Kristina