Sixtens första timmar.

I sitt nya hem vill säga. Annars är han en charmerande ungherre på runt 10 månader som flyttade till oss igår från ett av Kattjourens jourhem. Där har Sixten varit "barnskötarkatt" och tillsammans med superfina jourhemsmatte Marina hjälpt två skygga småkisar förstå att det här med att bo hos människor är rätt mysigt och inte det minsta farligt.

Det var mycket kikande runt hörn och dörrposter - även en trygg och glad liten katt tar det lite försiktigt när allt är stort och nytt..

Bråttomsixten - mycket att sniffa och kika på överallt..

Kort paus efter fullgjort uppdrag - en våldsam och kvalfull död åt den retfulla gula flanellmusen!

Jättebra med en vedlår att gömma sig under när det blir lite läskigt med alla nya intryck.

Hussebus är också schysst.

Och till sist Signe som.. ja vad sjutton var det här? Hon har väl aldrig lagt sig på dammsugaren någonsin tidigare. Kanske är lite trött på all husesyn.. eller vill visa Sixten hur otrooligt cool hon är.. eller kanske en pedagogisk demonstration av att dammsugaren inte är farlig?

Signe verkar ta sin nya kompanjon med jämnmod, de muttrar lite åt varandra emellanåt men har redan hälsat ordentligt nos mot nos. :o) Inget fräs eller slagsmål, inte ens en burrig svans har vi sett. Det gör mig så glad och bådar gott för framtiden! Hoppas Signe kommer att gilla Sixten lika mycket som vi tvåbenta gör. Tjusigare sixtenbilder och uppdatering om kattlivet kommer förstås framöver.

/ Kristina

Den stora boken.

Träd är fascinerande varelser att betrakta och att fotografera. Den stora boken vid husgaveln hemmavid har nu slagit ut i all sin prakt. Kraftfull, vildvuxen men samtidigt så skir och gracil.
/ Kristina

Mera Snyggnos.

Det här med att samarbeta med fotografen begriper katter sig inte riktigt på. Signe är inget undantag, hon traskar gärna iväg och/eller ruskar på sig just när det är dags att trycka av. Eller så kör hon in nosen i mitt macroobjektiv (som har en autofokus som är ungefär lika snabb som en snigel). Men ibland blir de där bilderna rätt sköna ändå, kanske just för att de är så typiska.
/ Kristina

Bara för att.

Det är en knasig video som gör mig lite glad. Och förstås för att Caj Karlsson ofta gör bra grejer med hjärtat på rätt ställe. Särskilt gillar jag de gamla låtarna, som den här som också råkar vara titelspåret på Gud straffar somliga med en gång.



Och så en bild som också är lite gammal. KB 2007, med bara Caj och Johan Glössner på scen. Alldeles magiskt var det.
/ Kristina

Signe Snyggnos.

Det har varit mycket kattsörjande både här och i verkligheten sista tiden. Minsann får det vara dags för ett par bilder på Signekatten, den vackra finurliga lilltjejen som finns kvar och förgyller vår tillvaro. Hennes liv är nog lite otryggt och småtrist utan busbrorsan Morris men hon börjar bli sig själv igen. Förstås gör vi vårt bästa för att uppmärksamma henne, och såsmåningom ska hon få en ny kompis. Här myser hon i solen en kväll i slutet av april och spanar på staren som håller kvällskonsert på vår tvantenn.
/ Kristina

Smulan.

Det är ganska tråkiga veckor nu. Gammelkatten Smulan lämnade oss igårkväll och skuttar numer på de gröna ängarna i katternas himmel.

Mer än halva mitt liv delade hon, min lilla vackert sköldpaddsfärgade hittekatt från Holma i Malmö. Med den mjukaste lilla nougatfärgade truliga hakan och bestämda åsikter om hur saker och ting skulle vara ända in i det sista. De senaste veckorna har hon gett oss goda skratt när hon tjurigt morrat åt den nya kökskranen för att den inte droppar ett dugg. Ibland lite butter i uppsynen, som på bilden här, men också en livsnjutande goskatt med husse som sin stora idol.



Hon fattas oss mycket. Men är man 20 år gammal är det förståeligt att kroppen till sist inte vill mera. Jag försöker glädjas åt alla fina stunder och åt att vi fick möjligheten att ge henne ett gott liv.
/ Kristina

Mer vårsång.

Även om det känns som om våren kommer sent och lite långsamt i år så ekar lövgrodornas högljudda sång nu över nejden om kvällarna. Som whiskeyhesa cikador ungefär. Fantastiskt att så små varelser har sådana röstresurser! De letar sig inte så ofta in i trädgården, åtminstone inte så att jag ser dem, men den här sötnosen poserade villigt och länge för mig en kväll förra sommaren.

/ Kristina