That's how the light gets in.

There is a crack, a crack in everything. That's how the light gets in.

/ Leonard Cohen

Min drygt 20-åriga kärlek till Cohens musik och texter kommer sig nog av att det finns så många lager och bottnar i dem. Det är musik som funkar oavsett sinnesstämning och kan ge utlopp för såväl längtan, saknad och sorg som glädje och hopp. Likaså det här citatet som för mig förknippas mest med hopp.. om än med ett stråk av vemod. Det finns alltid en strimma av ljus därborta om du bara tillåter dig att se den.

Jag läste nyligen en intervju med LC som väcker andra tankar:
In another song you also say "There's a crack in everything, that's how the light gets in". It is not a very happy thought to believe that something will always have to break, to open a crack, in order to the light gets in...

"It is a happy thought if we enjoy the truth. There is always something that will have to break. Usually it is our personal pride. A buddhist thinker said that disappointment is a great way to illumination. Other masters said: 'from the broken debris of my heart I will erect an altar to the lord'.

The idea that there is a staircase of gold and marble, which leads to knowledge is seductive, but seems to me that the idea of something needing to get broken before we can learn anything is a more true idea. It is my experience, maybe you can escape it, but I doubt it. Unless the heart breaks, we will never know anything about love. As long as our objective universe doesn't collapse, we'll never know anything about the world."


/ Kristina

The Handsome Family.

Är för tillfället så konsertabstinent. Längtar efter musikupplevelsen och fotograferandet. Och inget spännande syns till någonstans. Som någon sorts substitut ägnar jag mig en stund åt konsertbilder från The Handsome Family på KB i höstas. Skitbra band och dito konsert!

Här är några, kanske inte så vackra och aningen okonventionella, konsertbilder med gruppens huvudpersoner Rennie och Brett Sparks. Vilket för övrigt kan tyckas passa bra, deras alternativecountrysound och Rennies underbara texter är långt ifrån mainstream. Om någon som var där råkar se detta så är sista bilden från extranumret där Rennie (troligen) sufflerar texten till The woman downstairs.

/ Kristina

Heart and mind.

We don't take pictures with our cameras. We take them with our hearts and we take them with our minds, and the camera is nothing more than a tool. Klokt och vackert sagt av Arnold Newman.

Jag tror att man också kan vrida lite på resonemanget och säga att det ibland (oftast? alltid?) är heart and mind man vill förmedla till den som betraktar ens bilder. Ett förmedlande av den egna upplevelsen men också en önskan om att beröra betraktarens tankar och känslor.

Att lämna spår helt enkelt.

/ Kristina

Ps. Bilden här är ett av mina självporträtt, taget i december 2009.

I all enkelhet.

De i dag vackert snöfrostiga träden i skogskanten på andra sidan vägen finns i blickfånget varje gång jag stiger ut genom ytterdörren. Välbekanta men så föränderliga. Fotograferade ett otal gånger men nu för första gången med snö upp till knäna.

/ Kristina

Intryck och avtryck.

Förra veckan avslutades med en dag fylld av utställningsbesök. Först Louisiana och Tro, håb og kærlighed med starka bilder och texter från aktivisten och historieberättaren Jacob Holdts 40 år av resor i USA. Jag blir nästan mållös när jag tänker på de erfarenheter Jacob Holdt bär med sig! Mest av en slump hittade vi också några av Arnold Newmans fina porträtt undangömda i ett litet källarrum. Tack R för att du hittade dem!

Dagens största upplevelse blev dock ett besök i Fotografisk Centers provisoriska lokaler på Amaliegade i Köpenhamn. Där visas Se mig i øjnene, med fantastiska bilder av Margo Ovcharenko och Evgeny Mokhorev. Särskilt Evgeny Mokhorevs poetiskt vackra men brutalt nakna skildringar av tonåringar i St Petersburg berörde själ och hjärta. Det bästa jag sett på länge. Se utställningen!

Några bilder kan ses här.

Dessutom fyndade jag en så fin bok på Fotografisk Center, "Hovering in the dark" med förtrollande fotogravyrer av Charlotte Hjorth Rohde, till det studentvänliga priset av 25 dkr. Inspirerande bok med stilla, abstrakta bilder tagna offstage på Tivolis pantomimteater. Till stor glädje, och ett lite märkligt sammanträffande att ramla över den just nu när jag nyligen jobbat med fotopolymer som kan kallas för en förenklad/moderniserad version av fotogravyr.

/ Kristina

Fototankar i snöstorm.

Funderar för tillfället en del över vad fotograferandet betyder för mig. Jag brukar säga att foto är det roligaste jag vet, och att det var när jag började fotografera som jag började se på riktigt. Men varför är det så och vad vill jag med mina bilder? Som vanligt finns det väl inte bara ett svar och allt ska nog heller inte analyseras sönder i molekyler. Men att bli klar över somligt och tydligare inför mig själv och andra är ändå ingen dum idé. Några av de tankarna kommer nog att hamna på pränt här, idag och framöver.

Förstås handlar det om sådant självklart som att få uttrycka sig och sin kreativitet. Men också tror jag att en av tjusningarna med foto för mig handlar om känslan av närvaro och medvetenhet, att vara, finnas i stunden, i ögonblicket.

Precis så som jag kan känna inför musik emellanåt, på en riktigt bra konsert där man bara är här och nu och där och då.

/ Kristina

Bilden är gammal, det är en av de första jag tyckte var något att ha.

Polymertryck.

Ett av mina fotointressen är att arbeta med gamla eller alternativa fotografiska tekniker, som t ex gummitryck och cyanotopi och att fotografera med egenbyggd hålkamera. Jag gillar de ofta långsamma, omsorgsfulla arbetsätten och de är en skön kontrast till digitalt bildjobbande vid datorn. Enbart möjligheten att bekanta mig med de här teknikerna och att börja lära mig använda dem gör hela min fotoutbildning värd sitt pris!

Förra veckan roade jag mig med polymertryck, eller fotopolymer som väl är det mer korrekta namnet. Fotopolymer utvecklades på 1990-talet och kan ju inte kategoriseras till de gamla teknikerna utan får snarare kallas för en (ung) alternativ teknik. Tekniken innebär att man genom belysning med UV-ljus överför sitt foto på en stålplåt belagd med ljuskänslig polymerplast. Efter exponeringen framkallas plåten i vatten och skall därefter torkas och härdas. Plåten färgas sedan in med en blandning av koppartrycksfärg och linolja, poleras tills lagom mängd färg återstår och trycks slutligen på fuktat grafikpapper i en koppartryckspress.

Som alltid är förarbetet viktigt, dels gäller det att få till en bra plåt och dels att ha tålamod och handlag med tryckandet. Det behövs ett antal tryck innan plåten fungerar optimalt och det krävs lite övning för att få känsla för hur mycket polering som krävs. Själv tycker jag det är en rolig teknik att jobba med och resultatet kan bli vackra och mycket hållbara bilder.

/ Kristina

Bilden är en av de jag jobbade med förra veckan. (Den gör sig dock egentligen bättre i verkligheten än i den här inscannade versionen.)