Vingar.

Det finns nog en tid för allt. Vad den här oktober är tid för kan jag stundvis undra. Men åtminstone kan jag konstatera att den inte är min tid för foto och bloggande. En en mitt-i-oktober-bild och lånade rader i form av Kent Anderssons dikt Vingen kommer dock här.

/ Kristina

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en börda för oss
som vi måste smyga med

Vi hade nog alla kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar
och alla dom praktiska, taktiska
nitiska, kritiska
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång
tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!

Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös
du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
”Där är en som sluppit lös!”
/ Kent Andersson

Innan dimman lättar.

Inte blev det så mycket av med känslan av sommarvärme i förra veckan. Istället kommer den svala rena höstluften stillsamt krypande och trädens kronor börjar skifta färg.

Trots att jag nästan alltid längtar sommarvärme känns hösten i år ovanligt välkommen. Och kanske, kanske blir det till och med av att jag faktiskt fotograferar skog i höstskrud? (Något jag aldrig lyckats göra med någon större reda förut.)

/ Kristina

Stunder vid havet.

Njutandes av att den där indiansommaren jag längtat efter till sist kunde anas tillbringade jag idag en ljuvlig eftermiddag i solskenet och blåsten vid havet. Fotograferandet blev det inte så där mycket bevänt med (men till min förvåning lite ny färg i den bleknande solbrännan). Istället får det bli en kvällsbild med fullmånen som för tillfället stör och stökar med min nattsömn.



En stund av magi i det stilla mörkret. Och tittar man riktigt, riktigt noga så föll där minsann också en stjärna för mig...

(åtminstone är det vad jag vill tro).

/ Kristina

På tal om val II.

Lånar en låt från den förträfflige William Elliot Whitmore som en ilsket sorgsen valnattskommentar.

/ Kristina

In my secret life.

Lyssnar på Cohen, kurar lite mot höstblåsten utanför och kikar igenom några av sommarens trädgårdsbilder. Ägnade en stund åt montbretian som lever en ganska undanskymd tillvaro i den alltför vildvuxna rabatten vid långa planket.



Egentligen är den rödorange och dess gracila blomklasar är som vackrast när kvällssolens strålar finner dem bland de mer högväxta växter den samsas med. Då lyser de som eld bland allt det gröna. Ikväll fick det dock bli en mer hösthumörsanpassad version.
/ Kristina

På tal om val.

Klokt, väl skrivet och alltför sant: http://www.newsmill.se/node/27981

/ Kristina

Måndagmorgon.

En låt jag älskat ända sedan jag som liten punktjej hörde den för första gången på en något tvivelaktig efterfest. Dessutom passande måndagsmorgonsmusik mitt bland långa arbetspass. Och förstås en hälsning från ett rött hjärta så här inför det stundande valet.
/ Kristina

[back on] Boogie street.

Körde hem inatt genom ett duggregnigt vackert Malmö och önskade att kameran varit med. Och kanske också att jag inte hade fjorton timmars arbete i skallen utan istället massor av ork att tassa kring och plåta tills morgonen kom åter.



Städer om natten är speciellt. Stillheten, ljusen och kontrasten till dagens ständiga rörelse och myllrande tillvaro fascinerar och lockar. Lånar en cohenfavorit och några av mina halvgamla nattbilder (från Lund) till morgontidiga tankar.
/ Kristina

Lillebror.

Var i Blekinget igår och passade på att ta några bilder på Lillebror. Absolut en av de coolaste kattungar jag mött. En riktig sömntuta (förutom när han går på fullfart), fullkomligt orädd och helt övertygad om att alla människor är goda. Skön inställning och gott att möta. Och så doftar han så där gott som bara kattungar gör.



Han har charmat mig så till den grad att jag allvarligt funderar på hur jag ska få mamma att inse att han skulle bo mycket bättre hos mig. Är dock osäker på vad Signe&Sixten skulle tycka om sådant tilltag.
/ Kristina

Pyret.

Eller egentligen Pyret den andra eftersom kära mor har den aningen knepiga vanan att återanvända kattnamn i familjen. Alltså, åter en av mammas och extrapappas katter. Snällsöta, vänligaste Pyret är född i samma familj som min Signe och jämngammal med henne.

Bilden är från i höstas när hon var ungefär fyra månader och lilltös i kattfamiljen. Sedan dess har hon förstås blivit en nästan vuxen dam och dessutom fått en yngre kompis vid namn Lillebror. Vuxenbild på stiliga pyretdamen och porträtt av Lillebror kommer här framöver. Och förhoppningsvis lyckas också Måns, familjens stoora, vresiga jägare och fighter, fastna på bild så småningom.
/ Kristina