[back on] Boogie street.

Körde hem inatt genom ett duggregnigt vackert Malmö och önskade att kameran varit med. Och kanske också att jag inte hade fjorton timmars arbete i skallen utan istället massor av ork att tassa kring och plåta tills morgonen kom åter.



Städer om natten är speciellt. Stillheten, ljusen och kontrasten till dagens ständiga rörelse och myllrande tillvaro fascinerar och lockar. Lånar en cohenfavorit och några av mina halvgamla nattbilder (från Lund) till morgontidiga tankar.
/ Kristina

Årets första fjäril.

Såg jag i söndags när jag satt med min kaffekopp i solskenet. Det är gott med våren och egentligen har jag en hög med saker jag borde ta itu med. Men istället vandrar tankarna och jag gör väl nytta men inte riktigt den jag borde.

Funderar på ett fotoprojekt som legat och grott ett bra tag, något jag behöver göra mest för min egen skull. Det börjar bli dags att göra nytt och på sätt och vis känns utställningen som ett slags avslut. Eller kanske snarare en omstart, precis som våren därute.

Fjärilen här är en helt annan än söndagens, och textraderna till den är lånade av The Handsome Family.

/ Kristina

Listen to me, Butterfly,

there's only so much wine

you can drink in one life

but it will never be enough

to save you from the bottom of your glass.

/ Rennie Sparks

That's how the light gets in.

There is a crack, a crack in everything. That's how the light gets in.

/ Leonard Cohen

Min drygt 20-åriga kärlek till Cohens musik och texter kommer sig nog av att det finns så många lager och bottnar i dem. Det är musik som funkar oavsett sinnesstämning och kan ge utlopp för såväl längtan, saknad och sorg som glädje och hopp. Likaså det här citatet som för mig förknippas mest med hopp.. om än med ett stråk av vemod. Det finns alltid en strimma av ljus därborta om du bara tillåter dig att se den.

Jag läste nyligen en intervju med LC som väcker andra tankar:
In another song you also say "There's a crack in everything, that's how the light gets in". It is not a very happy thought to believe that something will always have to break, to open a crack, in order to the light gets in...

"It is a happy thought if we enjoy the truth. There is always something that will have to break. Usually it is our personal pride. A buddhist thinker said that disappointment is a great way to illumination. Other masters said: 'from the broken debris of my heart I will erect an altar to the lord'.

The idea that there is a staircase of gold and marble, which leads to knowledge is seductive, but seems to me that the idea of something needing to get broken before we can learn anything is a more true idea. It is my experience, maybe you can escape it, but I doubt it. Unless the heart breaks, we will never know anything about love. As long as our objective universe doesn't collapse, we'll never know anything about the world."


/ Kristina

Heart and mind.

We don't take pictures with our cameras. We take them with our hearts and we take them with our minds, and the camera is nothing more than a tool. Klokt och vackert sagt av Arnold Newman.

Jag tror att man också kan vrida lite på resonemanget och säga att det ibland (oftast? alltid?) är heart and mind man vill förmedla till den som betraktar ens bilder. Ett förmedlande av den egna upplevelsen men också en önskan om att beröra betraktarens tankar och känslor.

Att lämna spår helt enkelt.

/ Kristina

Ps. Bilden här är ett av mina självporträtt, taget i december 2009.

Intryck och avtryck.

Förra veckan avslutades med en dag fylld av utställningsbesök. Först Louisiana och Tro, håb og kærlighed med starka bilder och texter från aktivisten och historieberättaren Jacob Holdts 40 år av resor i USA. Jag blir nästan mållös när jag tänker på de erfarenheter Jacob Holdt bär med sig! Mest av en slump hittade vi också några av Arnold Newmans fina porträtt undangömda i ett litet källarrum. Tack R för att du hittade dem!

Dagens största upplevelse blev dock ett besök i Fotografisk Centers provisoriska lokaler på Amaliegade i Köpenhamn. Där visas Se mig i øjnene, med fantastiska bilder av Margo Ovcharenko och Evgeny Mokhorev. Särskilt Evgeny Mokhorevs poetiskt vackra men brutalt nakna skildringar av tonåringar i St Petersburg berörde själ och hjärta. Det bästa jag sett på länge. Se utställningen!

Några bilder kan ses här.

Dessutom fyndade jag en så fin bok på Fotografisk Center, "Hovering in the dark" med förtrollande fotogravyrer av Charlotte Hjorth Rohde, till det studentvänliga priset av 25 dkr. Inspirerande bok med stilla, abstrakta bilder tagna offstage på Tivolis pantomimteater. Till stor glädje, och ett lite märkligt sammanträffande att ramla över den just nu när jag nyligen jobbat med fotopolymer som kan kallas för en förenklad/moderniserad version av fotogravyr.

/ Kristina

Fototankar i snöstorm.

Funderar för tillfället en del över vad fotograferandet betyder för mig. Jag brukar säga att foto är det roligaste jag vet, och att det var när jag började fotografera som jag började se på riktigt. Men varför är det så och vad vill jag med mina bilder? Som vanligt finns det väl inte bara ett svar och allt ska nog heller inte analyseras sönder i molekyler. Men att bli klar över somligt och tydligare inför mig själv och andra är ändå ingen dum idé. Några av de tankarna kommer nog att hamna på pränt här, idag och framöver.

Förstås handlar det om sådant självklart som att få uttrycka sig och sin kreativitet. Men också tror jag att en av tjusningarna med foto för mig handlar om känslan av närvaro och medvetenhet, att vara, finnas i stunden, i ögonblicket.

Precis så som jag kan känna inför musik emellanåt, på en riktigt bra konsert där man bara är här och nu och där och då.

/ Kristina

Bilden är gammal, det är en av de första jag tyckte var något att ha.

Kattprat.

Nyss har jag lyssnat på charmiga kattberättelser från ”22 katter i samma låda” av Anna-Lena Brundin och Staffan Heimerson. Som inbiten kattägare ler jag igenkännande. Nåja, kattägare är ett dåligt uttryck.. det är ju som med trädgården.. man kan emellanåt fråga sig vem som äger vem. Framöver kommer nog en och annan rad om kattlivet här hemma, men i stunden nöjer jag mig med att citera och instämma med A-L Brundin:
”Att ha katt är för mig lika naturligt som att ha lakan i sängen. Livet blir skönare med katt.”



Bilden är ett litet hommage till finaste kattvännen som lämnade mig förra vintern. Han fattas mig.
/ Kristina

Vinterfjäril.

Fjärilen som plötsligt dök upp förra vintern och tillbringade sina sista dagar i köksfönstrets ljus. Som en liten påminnelse om att sommaren kommer åter, trots att vinden viner kallt därute.
/ Kristina

Ok.

Då har jag blivit med blogg. Det känns bra att få ett forum för att skriva.. och för att visa bilder på ett enklare sätt än på hemsidan. Känns lite ovant, har ju skrivit så lite sedan jag började plugga.

Årets första bild får bli en halvgammal sådan, från en annan vinter. Den får symbolisera att vara på väg. Om det än är lite dimmigt därborta och runtomkring.

/ Kristina