Vingar.

Det finns nog en tid för allt. Vad den här oktober är tid för kan jag stundvis undra. Men åtminstone kan jag konstatera att den inte är min tid för foto och bloggande. En en mitt-i-oktober-bild och lånade rader i form av Kent Anderssons dikt Vingen kommer dock här.

/ Kristina

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en börda för oss
som vi måste smyga med

Vi hade nog alla kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar
och alla dom praktiska, taktiska
nitiska, kritiska
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång
tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!

Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös
du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
”Där är en som sluppit lös!”
/ Kent Andersson

Innan dimman lättar.

Inte blev det så mycket av med känslan av sommarvärme i förra veckan. Istället kommer den svala rena höstluften stillsamt krypande och trädens kronor börjar skifta färg.

Trots att jag nästan alltid längtar sommarvärme känns hösten i år ovanligt välkommen. Och kanske, kanske blir det till och med av att jag faktiskt fotograferar skog i höstskrud? (Något jag aldrig lyckats göra med någon större reda förut.)

/ Kristina

Stunder vid havet.

Njutandes av att den där indiansommaren jag längtat efter till sist kunde anas tillbringade jag idag en ljuvlig eftermiddag i solskenet och blåsten vid havet. Fotograferandet blev det inte så där mycket bevänt med (men till min förvåning lite ny färg i den bleknande solbrännan). Istället får det bli en kvällsbild med fullmånen som för tillfället stör och stökar med min nattsömn.



En stund av magi i det stilla mörkret. Och tittar man riktigt, riktigt noga så föll där minsann också en stjärna för mig...

(åtminstone är det vad jag vill tro).

/ Kristina

In my secret life.

Lyssnar på Cohen, kurar lite mot höstblåsten utanför och kikar igenom några av sommarens trädgårdsbilder. Ägnade en stund åt montbretian som lever en ganska undanskymd tillvaro i den alltför vildvuxna rabatten vid långa planket.



Egentligen är den rödorange och dess gracila blomklasar är som vackrast när kvällssolens strålar finner dem bland de mer högväxta växter den samsas med. Då lyser de som eld bland allt det gröna. Ikväll fick det dock bli en mer hösthumörsanpassad version.
/ Kristina

[back on] Boogie street.

Körde hem inatt genom ett duggregnigt vackert Malmö och önskade att kameran varit med. Och kanske också att jag inte hade fjorton timmars arbete i skallen utan istället massor av ork att tassa kring och plåta tills morgonen kom åter.



Städer om natten är speciellt. Stillheten, ljusen och kontrasten till dagens ständiga rörelse och myllrande tillvaro fascinerar och lockar. Lånar en cohenfavorit och några av mina halvgamla nattbilder (från Lund) till morgontidiga tankar.
/ Kristina

Lillebror.

Var i Blekinget igår och passade på att ta några bilder på Lillebror. Absolut en av de coolaste kattungar jag mött. En riktig sömntuta (förutom när han går på fullfart), fullkomligt orädd och helt övertygad om att alla människor är goda. Skön inställning och gott att möta. Och så doftar han så där gott som bara kattungar gör.



Han har charmat mig så till den grad att jag allvarligt funderar på hur jag ska få mamma att inse att han skulle bo mycket bättre hos mig. Är dock osäker på vad Signe&Sixten skulle tycka om sådant tilltag.
/ Kristina

Pyret.

Eller egentligen Pyret den andra eftersom kära mor har den aningen knepiga vanan att återanvända kattnamn i familjen. Alltså, åter en av mammas och extrapappas katter. Snällsöta, vänligaste Pyret är född i samma familj som min Signe och jämngammal med henne.

Bilden är från i höstas när hon var ungefär fyra månader och lilltös i kattfamiljen. Sedan dess har hon förstås blivit en nästan vuxen dam och dessutom fått en yngre kompis vid namn Lillebror. Vuxenbild på stiliga pyretdamen och porträtt av Lillebror kommer här framöver. Och förhoppningsvis lyckas också Måns, familjens stoora, vresiga jägare och fighter, fastna på bild så småningom.
/ Kristina

Gamlan.

Länge har jag lovat mamma lite bilder av deras katter. Först ut får bli Snuttan, gammelkattan som även kallas Gamlan. En synnerligen charmig men ganska tjurig tant. Vad jag minns kom hon till mamma och min extrapappa som en tilltufsad, rädd liten hittekatt.

Husse är hennes stora favorit, hos honom sover hon om nätterna och han får gärna klappa henne. Men mot andra människor hyser hon nog fortfarande en del misstro, eller åtminstone ett rätt stort ointresse. Så uttrycket i porträttet känns för mig mycket som hon.
/ Kristina

Fnattenkatten.

Vi fick nitton år, sex månader och tjugosex dagar tillsammans, min stora kattkärlek Fnatten och jag. Just idag är det precis ett och ett halvt år sedan han sjuk och trött fick somna stillsamt i min famn. Denne vänlige, hyfsat egotrippade och socialt genialiske kattherre som så gott som alltid fanns vid min sida fattas mig oerhört.

Och det har fått bli en vana att "göra" ett porträtt av honom när saknaden blir för tung. Förstås älskar jag mina andra katter också. Både de som liksom Fnatten numera är borta och allra finaste Signe och Sixten som finns hos oss idag äger stor plats i mitt hjärta.

Men Fnatten var.. alldeles speciell...

Och jag tror inte det låter sig förklaras mycket mer än så.

/ Kristina

Miss Mavis.

En väldig massa manliga musiker har det varit här sista tiden. Dags för en dam med pondus både musikaliskt och erfarenhetsmässigt. Den fantastiska Mavis Staples. Bilden är från KB för ett par somrar sedan, en minnesvärd kväll med många tillfällen till gåshud.

Staples med band kommer inte till sin rätt i klippet här men det är förvånansvärt svårt att hitta något med kvalitet på nätet. Kanske för att 70-åriga damer inte gör så mycket musikvideos. En aning om hennes storhet och Rick Holmstroms sköna gitarrspel får man ändå.

/ Kristina

David Eugene Edwards.

En bild till från samma konsert. Woven Hands karismatiske frontfigur David Eugene Edwards, en helt genialisk musiker och låtskrivare som alltid är lika fascinerande att se live. Dock ofta svårplåtad eftersom han gärna sitter ner på scenen.

Låten är med David Eugene Edwards förra band 16 Horsepower och den är ju inte DEEs egen. Men en favorit som passar gott till bilden. (Och kul att se Pascal Humbert på ståbas.)

/ Kristina

Lilium.

Mest för att det är en av mina absoluta favoritlåtar så här när hösten tränger sig på. Och för att jag rotat bland gamla konsertbilder.

Lilium är Woven Hand basisten Pascal Humberts soloprojekt, och Lover ligger på andra plattan Short stories där även WHs trummis Jean-Yvez Tola och en rad gästartister deltar. Lilium har jag tyvärr aldrig sett live. Däremot Woven Hand ett flertal gånger och bilden på Humbert är från Mejeriet förra våren.

/ Kristina

Deep holy water.

Nåja, något holy water var det kanske inte.. men dock ett mäktigt skånskt åskregn som med dunder och brak avslutade gårdagens konsert med Jason and the Scorchers på St Gertrud i Malmö. Dålig tajming för oss som gick miste om vad som borde blivit ett flertal extranummer, men onekligen en minnesvärd avslutning på kvällen.



Jag får erkänna att jag knappast lyssnat på Jason and the Scorchers sedan tonårstiden, men det blev en attans bra konsert. Massor av energi och spelglädje, och deras country-punk-rock gör sig bra live. Några hyggliga bilder fick jag också, här en på Jason (Ringenberg) himself. Fler kommer så småningom här eller på hemsidan.

/ Kristina

Det är något bortom.

Brukar jag med Dan Anderssons strofer i åtanke kalla den här bilden.

Den är från samma plats som bloggens allra första bild och det känns liksom passande att den får bli en liten milstolpe så här femtio inlägg och åtta månader senare. Precis som den förra vägbilden är den här ifrån ett annat år. Ett år då jag fotograferade mycket vägar.

/ Kristina

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:

kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

/ Dan Andersson

Höstanemonen.

I år känns det nästan som att sommaren kommer att stanna för gott, så där som det var när man var barn och sommarloven alltid var soliga och varma. Så det är med ett litet sting av vemod som jag låter höstanemonen bli juli månads sista inlägg och en påminnelse om att hösten kanske ändå kommer.

De har blommat ett tag nu och jag har alltid undrat lite över deras namn. Visst fortsätter de ju att blomma ett stycke in på hösten men "riktiga" höstblommor är de väl inte? Åtminstone inte här i Skåne. Kanske har de fått sitt namn för att de flesta andra anemoner blommar under våren?
/ Kristina

Ps. Fortfarande består mitt liv mestadels av arbete och tiden räcker dåligt till för nya bilder så även denna har något år på nacken. Bland annat har jag gjort gummitryck av den, den nyfikne kan se det här (eller hos kära syster Å som har det på sin vägg).

Vinbärstider.

Våra vresiga gamla vinbärsbuskar börjar snart bli dags att skörda. Riktigt så här fina bär har jag inte sett ännu, kanske har det varit lite väl varmt och torrt för dem i sommar. Men litegrann att lägga i frysen och njuta av till vintern blir det nog ändå.
/ Kristina

Lökblomster.

Mer trädgård, fast lite nyttigare blomster den här gången. Gräslök och piplök i den väldoftande nyttorabatten nedanför altanen där de trängs med citronmeliss, oregano, vinruta, salvia och dragon.
/ Kristina

Ps. Det var ju lite kul att rota bland mina gamla bilder.. de här är liksom stjärnflockan analoga och från sommaren 2007.

Stjärnflockan.

Turen bland trädgårdsblommorna fortsätter med en annan favorit. Stjärnflockan som samsas med daggkåpa, akleja och höstanemon i rabatten vid södergaveln är sannerligen inget överdådigt blomster. Men alldeles förtjusande sin enkelhet och tacksam att fotografera.
/ Kristina



Ps. Det är mycket arbete och lite skralt med tid för fotograferande just nu.. så jag lånar in en av mina gamla (analoga) flockabilder.

Pionen.

En eftermiddagsbild på bondpionen som nog på egen hand bosatt sig trädgården. Den fanns där inte de första somrarna här vad jag kan minnas, så jag gissar att den självsått sig. Dessutom på perfekt plats i rabatten mitt i trädgården där dess lite rufsiga kärleksröda uppenbarelse alltid fångar ögat och värmer hjärtat.
/ Kristina

Nyponrosen.

Minsann är det blomstertid som råder här på bloggen just nu. Jag har återupptäckt glädjen i att porträttera växter så det riskerar nog att bli lite blommigt nu när trädgården visar sin bästa sida. Nyponrosen är dock från ifjol. Liksom honungsrosen (som den delar rabatt med) är den en livskraftig vildvuxen trädgårdsinvånare som blommar länge och mycket. Nya knoppar kommer ständigt och man kan hitta rosor på den långt ut på hösten.

En riktig glädjespridare och ganska ofta fotograferad, men jag tycker sällan det blir bra. Kanske är nyponrosor inte så fotogeniska? Eller kanske är det bara jag som tycker det liksom blir för rosa och gulligt.. Men till sist, en kväll förra sommaren blev det ganska rätt.
/ Kristina

Ps. Bilden har synts här förut, i min svartvita favoritversion.