Lillebror.

Var i Blekinget igår och passade på att ta några bilder på Lillebror. Absolut en av de coolaste kattungar jag mött. En riktig sömntuta (förutom när han går på fullfart), fullkomligt orädd och helt övertygad om att alla människor är goda. Skön inställning och gott att möta. Och så doftar han så där gott som bara kattungar gör.



Han har charmat mig så till den grad att jag allvarligt funderar på hur jag ska få mamma att inse att han skulle bo mycket bättre hos mig. Är dock osäker på vad Signe&Sixten skulle tycka om sådant tilltag.
/ Kristina

Pyret.

Eller egentligen Pyret den andra eftersom kära mor har den aningen knepiga vanan att återanvända kattnamn i familjen. Alltså, åter en av mammas och extrapappas katter. Snällsöta, vänligaste Pyret är född i samma familj som min Signe och jämngammal med henne.

Bilden är från i höstas när hon var ungefär fyra månader och lilltös i kattfamiljen. Sedan dess har hon förstås blivit en nästan vuxen dam och dessutom fått en yngre kompis vid namn Lillebror. Vuxenbild på stiliga pyretdamen och porträtt av Lillebror kommer här framöver. Och förhoppningsvis lyckas också Måns, familjens stoora, vresiga jägare och fighter, fastna på bild så småningom.
/ Kristina

Gamlan.

Länge har jag lovat mamma lite bilder av deras katter. Först ut får bli Snuttan, gammelkattan som även kallas Gamlan. En synnerligen charmig men ganska tjurig tant. Vad jag minns kom hon till mamma och min extrapappa som en tilltufsad, rädd liten hittekatt.

Husse är hennes stora favorit, hos honom sover hon om nätterna och han får gärna klappa henne. Men mot andra människor hyser hon nog fortfarande en del misstro, eller åtminstone ett rätt stort ointresse. Så uttrycket i porträttet känns för mig mycket som hon.
/ Kristina

Fnattenkatten.

Vi fick nitton år, sex månader och tjugosex dagar tillsammans, min stora kattkärlek Fnatten och jag. Just idag är det precis ett och ett halvt år sedan han sjuk och trött fick somna stillsamt i min famn. Denne vänlige, hyfsat egotrippade och socialt genialiske kattherre som så gott som alltid fanns vid min sida fattas mig oerhört.

Och det har fått bli en vana att "göra" ett porträtt av honom när saknaden blir för tung. Förstås älskar jag mina andra katter också. Både de som liksom Fnatten numera är borta och allra finaste Signe och Sixten som finns hos oss idag äger stor plats i mitt hjärta.

Men Fnatten var.. alldeles speciell...

Och jag tror inte det låter sig förklaras mycket mer än så.

/ Kristina

Mera Sixten.

Vår härliga kattnykomling gör stora framsteg. Han har funnit sig så väl till rätta att jag har lite svårt att fatta att det bara är tre veckor sedan han flyttade hit. Utelivet börjar han bli riktigt bra på och det är en fröjd att se honom tuffa omkring och utforska trädgården.



I eftermiddags fångade han sin första mus och en stoltare kattkille var det länge sedan jag såg! Ögonblicket förevigades dock inte (ärligt talat är jag inte alls sugen på att plåta söta döende möss). Men det får ju ändå firas med en sixtenbild, en knasig sådan på temat "när det inte blir som man tänkt sig.. men rätt kul ändå".
/ Kristina

Sixten på trädgårdstur.

I helgen som gick fick herr Sixten lite försiktigt prova på utelivets fröjder i det ljuvliga sommarvädret. Han skötte sig fint förstås och tyckte nog att det var otroligt spännande, om än lite läskigt stundvis. Det är en stor värld därute för en liten kise.

Vaksamhet är en dygd, spaning var ordet för dagen..

Liggande mysspaning med svansknorr.

Smygsixten på Signespaning.

Första busfajten, Signe anfaller och Sixten ser.. ganska galen ut.

Sötsixten visar sin raraste sida.

Kanske bäst att kolla så att allt finns kvar därinne?

Ibland blir allt precis som man önskar sig. Sixtens första vecka här har gått finfint, han är en alldeles ljuvlig och synnerligen social kattpersonlighet som redan stulit mitt hjärta. Signekatten verkar också uppskatta hans sällskap. De börjar så sakteliga lära känna varandra och gör redan saker tillsammans.. typ tigger tonfisk och jagar småkryp i huset om nätterna.
/ Kristina

Sixtens första timmar.

I sitt nya hem vill säga. Annars är han en charmerande ungherre på runt 10 månader som flyttade till oss igår från ett av Kattjourens jourhem. Där har Sixten varit "barnskötarkatt" och tillsammans med superfina jourhemsmatte Marina hjälpt två skygga småkisar förstå att det här med att bo hos människor är rätt mysigt och inte det minsta farligt.

Det var mycket kikande runt hörn och dörrposter - även en trygg och glad liten katt tar det lite försiktigt när allt är stort och nytt..

Bråttomsixten - mycket att sniffa och kika på överallt..

Kort paus efter fullgjort uppdrag - en våldsam och kvalfull död åt den retfulla gula flanellmusen!

Jättebra med en vedlår att gömma sig under när det blir lite läskigt med alla nya intryck.

Hussebus är också schysst.

Och till sist Signe som.. ja vad sjutton var det här? Hon har väl aldrig lagt sig på dammsugaren någonsin tidigare. Kanske är lite trött på all husesyn.. eller vill visa Sixten hur otrooligt cool hon är.. eller kanske en pedagogisk demonstration av att dammsugaren inte är farlig?

Signe verkar ta sin nya kompanjon med jämnmod, de muttrar lite åt varandra emellanåt men har redan hälsat ordentligt nos mot nos. :o) Inget fräs eller slagsmål, inte ens en burrig svans har vi sett. Det gör mig så glad och bådar gott för framtiden! Hoppas Signe kommer att gilla Sixten lika mycket som vi tvåbenta gör. Tjusigare sixtenbilder och uppdatering om kattlivet kommer förstås framöver.

/ Kristina

Mera Snyggnos.

Det här med att samarbeta med fotografen begriper katter sig inte riktigt på. Signe är inget undantag, hon traskar gärna iväg och/eller ruskar på sig just när det är dags att trycka av. Eller så kör hon in nosen i mitt macroobjektiv (som har en autofokus som är ungefär lika snabb som en snigel). Men ibland blir de där bilderna rätt sköna ändå, kanske just för att de är så typiska.
/ Kristina

Signe Snyggnos.

Det har varit mycket kattsörjande både här och i verkligheten sista tiden. Minsann får det vara dags för ett par bilder på Signekatten, den vackra finurliga lilltjejen som finns kvar och förgyller vår tillvaro. Hennes liv är nog lite otryggt och småtrist utan busbrorsan Morris men hon börjar bli sig själv igen. Förstås gör vi vårt bästa för att uppmärksamma henne, och såsmåningom ska hon få en ny kompis. Här myser hon i solen en kväll i slutet av april och spanar på staren som håller kvällskonsert på vår tvantenn.
/ Kristina

Smulan.

Det är ganska tråkiga veckor nu. Gammelkatten Smulan lämnade oss igårkväll och skuttar numer på de gröna ängarna i katternas himmel.

Mer än halva mitt liv delade hon, min lilla vackert sköldpaddsfärgade hittekatt från Holma i Malmö. Med den mjukaste lilla nougatfärgade truliga hakan och bestämda åsikter om hur saker och ting skulle vara ända in i det sista. De senaste veckorna har hon gett oss goda skratt när hon tjurigt morrat åt den nya kökskranen för att den inte droppar ett dugg. Ibland lite butter i uppsynen, som på bilden här, men också en livsnjutande goskatt med husse som sin stora idol.



Hon fattas oss mycket. Men är man 20 år gammal är det förståeligt att kroppen till sist inte vill mera. Jag försöker glädjas åt alla fina stunder och åt att vi fick möjligheten att ge henne ett gott liv.
/ Kristina

När hjärtat fryser.

Hjälper det inte med solsken. Mitt frös till is i den sena aprilkvällen när jag förgäves försökte locka in vår älskade Morriskatt. Det som aldrig skulle få hända var oåterkalleligt och vår vackra, glada, coola, busgosiga kattkille var redan långt hemifrån.

Bara elva månader gammal och med så mycket härligt kattliv kvar att leva tillsammans med syrran Signe och oss. Så oändligt sorgligt, fel och orättvist. Det finns de som inte tycker det är så mycket att sörja när ens husdjursvänner dör. Sådan fungerar inte jag.

/ Kristina

Bilden är från i höstas, det är Morris som kikar på mig och kameran.

Svart katt, vit snö.

Morris på snöpromenad (och lite bus i photoshop).
/ Kristina

Fler pälsänglar.

Fast det här är de glädjespridare som finns kvar, förgyller tillvaron och skapar nya katthistorier. Höstmysarna i fönstret är husets småkatter, de trevliga, vackra svarta yrvädren Morris och Signe. Porträttbilden föreställer Smulan, husets 20-åriga kattdrottning, aningen lomhörd och med ålderns rätt ljuvligt egensinnig.
/ Kristina

Kattprat.

Nyss har jag lyssnat på charmiga kattberättelser från ”22 katter i samma låda” av Anna-Lena Brundin och Staffan Heimerson. Som inbiten kattägare ler jag igenkännande. Nåja, kattägare är ett dåligt uttryck.. det är ju som med trädgården.. man kan emellanåt fråga sig vem som äger vem. Framöver kommer nog en och annan rad om kattlivet här hemma, men i stunden nöjer jag mig med att citera och instämma med A-L Brundin:
”Att ha katt är för mig lika naturligt som att ha lakan i sängen. Livet blir skönare med katt.”



Bilden är ett litet hommage till finaste kattvännen som lämnade mig förra vintern. Han fattas mig.
/ Kristina