Vingar.

Det finns nog en tid för allt. Vad den här oktober är tid för kan jag stundvis undra. Men åtminstone kan jag konstatera att den inte är min tid för foto och bloggande. En en mitt-i-oktober-bild och lånade rader i form av Kent Anderssons dikt Vingen kommer dock här.

/ Kristina

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en börda för oss
som vi måste smyga med

Vi hade nog alla kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar
och alla dom praktiska, taktiska
nitiska, kritiska
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång
tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!

Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös
du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
”Där är en som sluppit lös!”
/ Kent Andersson

Innan dimman lättar.

Inte blev det så mycket av med känslan av sommarvärme i förra veckan. Istället kommer den svala rena höstluften stillsamt krypande och trädens kronor börjar skifta färg.

Trots att jag nästan alltid längtar sommarvärme känns hösten i år ovanligt välkommen. Och kanske, kanske blir det till och med av att jag faktiskt fotograferar skog i höstskrud? (Något jag aldrig lyckats göra med någon större reda förut.)

/ Kristina

Stunder vid havet.

Njutandes av att den där indiansommaren jag längtat efter till sist kunde anas tillbringade jag idag en ljuvlig eftermiddag i solskenet och blåsten vid havet. Fotograferandet blev det inte så där mycket bevänt med (men till min förvåning lite ny färg i den bleknande solbrännan). Istället får det bli en kvällsbild med fullmånen som för tillfället stör och stökar med min nattsömn.



En stund av magi i det stilla mörkret. Och tittar man riktigt, riktigt noga så föll där minsann också en stjärna för mig...

(åtminstone är det vad jag vill tro).

/ Kristina

Det är något bortom.

Brukar jag med Dan Anderssons strofer i åtanke kalla den här bilden.

Den är från samma plats som bloggens allra första bild och det känns liksom passande att den får bli en liten milstolpe så här femtio inlägg och åtta månader senare. Precis som den förra vägbilden är den här ifrån ett annat år. Ett år då jag fotograferade mycket vägar.

/ Kristina

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:

kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

/ Dan Andersson

Mer vårsång.

Även om det känns som om våren kommer sent och lite långsamt i år så ekar lövgrodornas högljudda sång nu över nejden om kvällarna. Som whiskeyhesa cikador ungefär. Fantastiskt att så små varelser har sådana röstresurser! De letar sig inte så ofta in i trädgården, åtminstone inte så att jag ser dem, men den här sötnosen poserade villigt och länge för mig en kväll förra sommaren.

/ Kristina

Dimfrost.

Idag var en sådan dag när jag fullkomligt förstod varför jag tycker så mycket om att fotografera natur och skog. Vintern har annars inte känts så lyckad för mig i naturfotograferandet och missmodiga tvivel har stundvis varit trista följeslagare.

Men idag blev det rätt igen. Dimman låg som en mjuk, tyst filt och rimfrosten glittrade i grenar, barr och vissna löv.
/ Kristina

Gråvinter.

Har det varit mycket av i år. Just nu när solen faktiskt visar sig och småkatterna kommer in och luktar vår när man sticker näsan i deras mjuka päls ägnar jag mig åt grådimmiga vinterbilder.
/ Kristina

I all enkelhet.

De i dag vackert snöfrostiga träden i skogskanten på andra sidan vägen finns i blickfånget varje gång jag stiger ut genom ytterdörren. Välbekanta men så föränderliga. Fotograferade ett otal gånger men nu för första gången med snö upp till knäna.

/ Kristina

Ibland är det fint med färg.

I fotoprojektet skogsljus jobbar jag med skogsbilder i svartvitt, ofta med olika toningar. De senaste dagarna har jag dock tittat över en liten serie från i höstas och även jobbat med bilderna i färg. Här är ett par av dem, tagna i den skönt orörda naturen runt offerkällan vid Halahult i Blekinge. Tänk så många sorters grönt det finns.
/ Kristina

Ok.

Då har jag blivit med blogg. Det känns bra att få ett forum för att skriva.. och för att visa bilder på ett enklare sätt än på hemsidan. Känns lite ovant, har ju skrivit så lite sedan jag började plugga.

Årets första bild får bli en halvgammal sådan, från en annan vinter. Den får symbolisera att vara på väg. Om det än är lite dimmigt därborta och runtomkring.

/ Kristina