Pyret.

Eller egentligen Pyret den andra eftersom kära mor har den aningen knepiga vanan att återanvända kattnamn i familjen. Alltså, åter en av mammas och extrapappas katter. Snällsöta, vänligaste Pyret är född i samma familj som min Signe och jämngammal med henne.

Bilden är från i höstas när hon var ungefär fyra månader och lilltös i kattfamiljen. Sedan dess har hon förstås blivit en nästan vuxen dam och dessutom fått en yngre kompis vid namn Lillebror. Vuxenbild på stiliga pyretdamen och porträtt av Lillebror kommer här framöver. Och förhoppningsvis lyckas också Måns, familjens stoora, vresiga jägare och fighter, fastna på bild så småningom.
/ Kristina

Gamlan.

Länge har jag lovat mamma lite bilder av deras katter. Först ut får bli Snuttan, gammelkattan som även kallas Gamlan. En synnerligen charmig men ganska tjurig tant. Vad jag minns kom hon till mamma och min extrapappa som en tilltufsad, rädd liten hittekatt.

Husse är hennes stora favorit, hos honom sover hon om nätterna och han får gärna klappa henne. Men mot andra människor hyser hon nog fortfarande en del misstro, eller åtminstone ett rätt stort ointresse. Så uttrycket i porträttet känns för mig mycket som hon.
/ Kristina

Fnattenkatten.

Vi fick nitton år, sex månader och tjugosex dagar tillsammans, min stora kattkärlek Fnatten och jag. Just idag är det precis ett och ett halvt år sedan han sjuk och trött fick somna stillsamt i min famn. Denne vänlige, hyfsat egotrippade och socialt genialiske kattherre som så gott som alltid fanns vid min sida fattas mig oerhört.

Och det har fått bli en vana att "göra" ett porträtt av honom när saknaden blir för tung. Förstås älskar jag mina andra katter också. Både de som liksom Fnatten numera är borta och allra finaste Signe och Sixten som finns hos oss idag äger stor plats i mitt hjärta.

Men Fnatten var.. alldeles speciell...

Och jag tror inte det låter sig förklaras mycket mer än så.

/ Kristina

Miss Mavis.

En väldig massa manliga musiker har det varit här sista tiden. Dags för en dam med pondus både musikaliskt och erfarenhetsmässigt. Den fantastiska Mavis Staples. Bilden är från KB för ett par somrar sedan, en minnesvärd kväll med många tillfällen till gåshud.

Staples med band kommer inte till sin rätt i klippet här men det är förvånansvärt svårt att hitta något med kvalitet på nätet. Kanske för att 70-åriga damer inte gör så mycket musikvideos. En aning om hennes storhet och Rick Holmstroms sköna gitarrspel får man ändå.

/ Kristina

David Eugene Edwards.

En bild till från samma konsert. Woven Hands karismatiske frontfigur David Eugene Edwards, en helt genialisk musiker och låtskrivare som alltid är lika fascinerande att se live. Dock ofta svårplåtad eftersom han gärna sitter ner på scenen.

Låten är med David Eugene Edwards förra band 16 Horsepower och den är ju inte DEEs egen. Men en favorit som passar gott till bilden. (Och kul att se Pascal Humbert på ståbas.)

/ Kristina

Lilium.

Mest för att det är en av mina absoluta favoritlåtar så här när hösten tränger sig på. Och för att jag rotat bland gamla konsertbilder.

Lilium är Woven Hand basisten Pascal Humberts soloprojekt, och Lover ligger på andra plattan Short stories där även WHs trummis Jean-Yvez Tola och en rad gästartister deltar. Lilium har jag tyvärr aldrig sett live. Däremot Woven Hand ett flertal gånger och bilden på Humbert är från Mejeriet förra våren.

/ Kristina

Deep holy water.

Nåja, något holy water var det kanske inte.. men dock ett mäktigt skånskt åskregn som med dunder och brak avslutade gårdagens konsert med Jason and the Scorchers på St Gertrud i Malmö. Dålig tajming för oss som gick miste om vad som borde blivit ett flertal extranummer, men onekligen en minnesvärd avslutning på kvällen.



Jag får erkänna att jag knappast lyssnat på Jason and the Scorchers sedan tonårstiden, men det blev en attans bra konsert. Massor av energi och spelglädje, och deras country-punk-rock gör sig bra live. Några hyggliga bilder fick jag också, här en på Jason (Ringenberg) himself. Fler kommer så småningom här eller på hemsidan.

/ Kristina

Det är något bortom.

Brukar jag med Dan Anderssons strofer i åtanke kalla den här bilden.

Den är från samma plats som bloggens allra första bild och det känns liksom passande att den får bli en liten milstolpe så här femtio inlägg och åtta månader senare. Precis som den förra vägbilden är den här ifrån ett annat år. Ett år då jag fotograferade mycket vägar.

/ Kristina

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:

kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

/ Dan Andersson