Gummitryck.

Mitt i förberedelserna inför utställningen har jag de senaste dagarna också ägnat mig åt att göra gummitryck. Tekniken är ett fotografiskt hantverk med sin bakgrund i mitten av 1800-talet och processen är långsam, arbetskrävande och aningen oberäknelig. Och väldigt roligt att arbeta med!

Ungefär så här går det till att göra ett gummitryck:

• Du använder ett stort negativ, analogt eller digitalt framställt, som kontaktkopieras på förbehandlat (krympt och limmat) akvarellpapper.
• Innan kopieringen bestryks pappret med en emulsion bestående av färgpigment, gummi arabicum och kaliumdikromat.
• Kaliumdikromat gör blandningen ljuskänslig och efter bestrykningen får pappret torka i ett mörkt rum.
• Negativet fästs sedan på pappret och placeras i en kontaktram med glas.
• Exponeringen sker därefter under en UV-ljuskälla.
• Efter exponeringen framkallas gummitrycket i vanligt vatten. Det gummi som är härdat stannar kvar i trycket och resten släpper från bilden under framkallningen.
• Bildens tonskala byggs upp genom omkopieringar som kan göras efter att gummitrycket har torkat och planats.

Med övning, noggrannhet och tålamod kan du uppnå vackra bilder som dessutom har mycket lång livslängd. Det är omöjligt att göra två exakt likadana bilder även om du använder samma negativ, färger och exponeringstider så varje gummitryck är i sig unikt.

Tusenskönan är en av de bilder jag arbetat med senaste dagarna.

/ Kristina

Utställning i vardande.

Förberedelserna för min stundande utställning pågår för fullt. En del kvarstår att göra, stundvis är jag vankelmodig i bildväljandet och lite nervöst är det kanske (det är ju ändå min första egna utställning)... Men mest är det kul förstås!
/ Kristina

Vårkänning.

Vintergäcken kikar lite rufsiga fram nu när snön till sist gav med sig och våren börjar anas. Trädgården vaknar till och det händer så mycket, så snabbt därute medan jag den senaste veckan ägnat mig mest åt arbete. Men det är gott med vårluft och solsken som värmer.
/ Kristina

Dimfrost.

Idag var en sådan dag när jag fullkomligt förstod varför jag tycker så mycket om att fotografera natur och skog. Vintern har annars inte känts så lyckad för mig i naturfotograferandet och missmodiga tvivel har stundvis varit trista följeslagare.

Men idag blev det rätt igen. Dimman låg som en mjuk, tyst filt och rimfrosten glittrade i grenar, barr och vissna löv.
/ Kristina

Utanför mitt fönster.

Finaste rådjuren på besök i trädgården (och om man kikar noga på andra bilden också en fasanhona som står och lurar vid trädet till vänster). Bilderna är från februari, då snön låg lite djupare än idag.
/ Kristina

Svart katt, vit snö.

Morris på snöpromenad (och lite bus i photoshop).
/ Kristina

Gråvinter.

Har det varit mycket av i år. Just nu när solen faktiskt visar sig och småkatterna kommer in och luktar vår när man sticker näsan i deras mjuka päls ägnar jag mig åt grådimmiga vinterbilder.
/ Kristina

That's how the light gets in.

There is a crack, a crack in everything. That's how the light gets in.

/ Leonard Cohen

Min drygt 20-åriga kärlek till Cohens musik och texter kommer sig nog av att det finns så många lager och bottnar i dem. Det är musik som funkar oavsett sinnesstämning och kan ge utlopp för såväl längtan, saknad och sorg som glädje och hopp. Likaså det här citatet som för mig förknippas mest med hopp.. om än med ett stråk av vemod. Det finns alltid en strimma av ljus därborta om du bara tillåter dig att se den.

Jag läste nyligen en intervju med LC som väcker andra tankar:
In another song you also say "There's a crack in everything, that's how the light gets in". It is not a very happy thought to believe that something will always have to break, to open a crack, in order to the light gets in...

"It is a happy thought if we enjoy the truth. There is always something that will have to break. Usually it is our personal pride. A buddhist thinker said that disappointment is a great way to illumination. Other masters said: 'from the broken debris of my heart I will erect an altar to the lord'.

The idea that there is a staircase of gold and marble, which leads to knowledge is seductive, but seems to me that the idea of something needing to get broken before we can learn anything is a more true idea. It is my experience, maybe you can escape it, but I doubt it. Unless the heart breaks, we will never know anything about love. As long as our objective universe doesn't collapse, we'll never know anything about the world."


/ Kristina

The Handsome Family.

Är för tillfället så konsertabstinent. Längtar efter musikupplevelsen och fotograferandet. Och inget spännande syns till någonstans. Som någon sorts substitut ägnar jag mig en stund åt konsertbilder från The Handsome Family på KB i höstas. Skitbra band och dito konsert!

Här är några, kanske inte så vackra och aningen okonventionella, konsertbilder med gruppens huvudpersoner Rennie och Brett Sparks. Vilket för övrigt kan tyckas passa bra, deras alternativecountrysound och Rennies underbara texter är långt ifrån mainstream. Om någon som var där råkar se detta så är sista bilden från extranumret där Rennie (troligen) sufflerar texten till The woman downstairs.

/ Kristina

Heart and mind.

We don't take pictures with our cameras. We take them with our hearts and we take them with our minds, and the camera is nothing more than a tool. Klokt och vackert sagt av Arnold Newman.

Jag tror att man också kan vrida lite på resonemanget och säga att det ibland (oftast? alltid?) är heart and mind man vill förmedla till den som betraktar ens bilder. Ett förmedlande av den egna upplevelsen men också en önskan om att beröra betraktarens tankar och känslor.

Att lämna spår helt enkelt.

/ Kristina

Ps. Bilden här är ett av mina självporträtt, taget i december 2009.