Bara för att.

Det är en knasig video som gör mig lite glad. Och förstås för att Caj Karlsson ofta gör bra grejer med hjärtat på rätt ställe. Särskilt gillar jag de gamla låtarna, som den här som också råkar vara titelspåret på Gud straffar somliga med en gång.



Och så en bild som också är lite gammal. KB 2007, med bara Caj och Johan Glössner på scen. Alldeles magiskt var det.
/ Kristina

Signe Snyggnos.

Det har varit mycket kattsörjande både här och i verkligheten sista tiden. Minsann får det vara dags för ett par bilder på Signekatten, den vackra finurliga lilltjejen som finns kvar och förgyller vår tillvaro. Hennes liv är nog lite otryggt och småtrist utan busbrorsan Morris men hon börjar bli sig själv igen. Förstås gör vi vårt bästa för att uppmärksamma henne, och såsmåningom ska hon få en ny kompis. Här myser hon i solen en kväll i slutet av april och spanar på staren som håller kvällskonsert på vår tvantenn.
/ Kristina

Smulan.

Det är ganska tråkiga veckor nu. Gammelkatten Smulan lämnade oss igårkväll och skuttar numer på de gröna ängarna i katternas himmel.

Mer än halva mitt liv delade hon, min lilla vackert sköldpaddsfärgade hittekatt från Holma i Malmö. Med den mjukaste lilla nougatfärgade truliga hakan och bestämda åsikter om hur saker och ting skulle vara ända in i det sista. De senaste veckorna har hon gett oss goda skratt när hon tjurigt morrat åt den nya kökskranen för att den inte droppar ett dugg. Ibland lite butter i uppsynen, som på bilden här, men också en livsnjutande goskatt med husse som sin stora idol.



Hon fattas oss mycket. Men är man 20 år gammal är det förståeligt att kroppen till sist inte vill mera. Jag försöker glädjas åt alla fina stunder och åt att vi fick möjligheten att ge henne ett gott liv.
/ Kristina

Mer vårsång.

Även om det känns som om våren kommer sent och lite långsamt i år så ekar lövgrodornas högljudda sång nu över nejden om kvällarna. Som whiskeyhesa cikador ungefär. Fantastiskt att så små varelser har sådana röstresurser! De letar sig inte så ofta in i trädgården, åtminstone inte så att jag ser dem, men den här sötnosen poserade villigt och länge för mig en kväll förra sommaren.

/ Kristina

Vårsång.

Den stora bokens första skira blad börjar slå ut, björkarna nere i dungen är nästan gröna och igårkväll hörde jag lövgrodornas serenad för första gången i år. Våren är tillbaka på riktigt trots frostnatten i förra veckan. Tillbaka är också staren som brukar tillbringa sina kvällar med icke alltför skönljudande vårsång på vår tvantenn. Ett kärt återseende, och jag inbillar mig att det är samma herre som återkommer varje år.
/ Kristina

När hjärtat fryser.

Hjälper det inte med solsken. Mitt frös till is i den sena aprilkvällen när jag förgäves försökte locka in vår älskade Morriskatt. Det som aldrig skulle få hända var oåterkalleligt och vår vackra, glada, coola, busgosiga kattkille var redan långt hemifrån.

Bara elva månader gammal och med så mycket härligt kattliv kvar att leva tillsammans med syrran Signe och oss. Så oändligt sorgligt, fel och orättvist. Det finns de som inte tycker det är så mycket att sörja när ens husdjursvänner dör. Sådan fungerar inte jag.

/ Kristina

Bilden är från i höstas, det är Morris som kikar på mig och kameran.

Lånade rader gånger två.

Som musikälskare med åtminstone i eget tycke ganska bred smak kommer man ju inte undan Dylan. Mitt förhållande till honom är väl lite kluvet, har ofta stor förtjusning i hans texter men hyser inte riktigt samma känslor för hans sångarinsatser. Så det blir inte mycket Dylan nuförtiden. Men det är fint att hitta en fullkomligt superb dylancover av Mark Lanegan.

/ Kristina

There are no mistakes in life som people say
It is true sometimes you can see it that way
But people don't live or die, people just float
She went with the man in the long black coat
/ Bob Dylan

Årets första fjäril.

Såg jag i söndags när jag satt med min kaffekopp i solskenet. Det är gott med våren och egentligen har jag en hög med saker jag borde ta itu med. Men istället vandrar tankarna och jag gör väl nytta men inte riktigt den jag borde.

Funderar på ett fotoprojekt som legat och grott ett bra tag, något jag behöver göra mest för min egen skull. Det börjar bli dags att göra nytt och på sätt och vis känns utställningen som ett slags avslut. Eller kanske snarare en omstart, precis som våren därute.

Fjärilen här är en helt annan än söndagens, och textraderna till den är lånade av The Handsome Family.

/ Kristina

Listen to me, Butterfly,

there's only so much wine

you can drink in one life

but it will never be enough

to save you from the bottom of your glass.

/ Rennie Sparks

The List.

Nog för att jag gjorde flera listor inför utställningen, men det är inte de som avses i inläggsrubriken. Utan den cd med Rosanne Cash som spelades flitigt på kafét under påsken. Utställningens soundtrack kan man säga. För mig var hennes skönt vemodiga ton en sympatisk ny bekantskap som funkade helt förträffligt i miljön och med bilderna. Här ett smakprov där RC också berättar om bakgrunden till The List.

/ Kristina

Påskutställning.

Så var det då äntligen utställningsdags. Efter ett bitvis hektiskt förberedelsearbete och med ovärderlig hjälp från nära och kära var allt på plats bara minuterna innan långfredagens vernissage. Hängningen hade jag funderat en del på och ritat upp i förväg och till min glädje fungerade planen utmärkt. Det var en skön känsla att fylla Storgatan Kafé & Rums vackra ljusa rum med mina bilder!

Påskhelgen blev härligt intensiv, fylld av inspirerande samtal och positiv respons från såväl okända som kända besökare. Jag har tyvärr varit dålig på att fotografera när kafét varit fyllt av besökare (vilket ofta var fallet) men här kommer några bilder av hur det såg ut under utställningsdagarna.

Så här dagen efter när bilderna är nedtagna eller levererade till sina nya ägare känns det lite tomt och vemodigt. Det kommer nog att ta lite tid att att smälta alla intryck, men förstås är jag jättenöjd och det har varit oerhört roligt att få visa upp mina bilder.

/ Kristina